inspirerad?
jag blev väldigt inspirerad av ettt ganska långt inlägg i en blogg jag besökte tidigare idag och har därför bestämt mig för att även jag ska skriva ett låååångt inlägg, men om vad?
jag tror inte de är många av er där ute som vill veta min livshistoria, och de är inte många av er som jag vill ska höra den heller....så därför tänker jag prata om en specifik sak och mer känslan av den än vad de faktiskt är. tolka de hur du vill men jag hoppas du finner de intressant :)
jag har under hela mitt liv alltid haft tanken av att de är inte så farligt, de är helt normalt, alla har de så här! men så är de inte. nu på senaste tiden då jag verkligen känner att jag börjar finna mig själv och vem jag är, märker jag hur fel de är. alla har de inte så, de är inte rättvist och JAG FÅR VARA ARG! jag får hata de, jag får känna de som jag alltid stängt in. allt de här har kommit p g a att jag äntligen tillåtit mig själv att börja känna. det är inget jag pratar om, de är inget som du vet och de är inget som du någonsin skulle se...
jag kan inte ens börja räkna upp alla saker i mitt liv som gör mig glad just nu! jag har nog aldrig mått så bra av saker som jag samtidigt mår dåligt av. då ska jag snabbt tillägga att jag bara mår dåligt av en sak atm, som kommer här längre ner. jag är så tacksam för alla i mitt liv som stödjer mig! jag vet att mina val i livet inte är de som anses mest respektabla. jag ska inte behöva bli läkare bara för att jag kan och min familj vill. jag ska inte behöva sitta och lyssna på att jag har förstört mitt liv och att jag aldrig kommer lyckas med något. för de kommer jag! vänta och se. den dagen jag står där med allt jag bara kunnat drömma om i handen står du inte vid min sida!
nu tlll de jobbiga. ni som inte känner mig vet inte hur mina familjerelationer ser ut, och varför skulle du? men iaf. jag och min pappa har aldrig direkt haft en relation. och jag tror aldrig jag har hört jag älskar dig från honom, och just nu så tror jag nog inte ens att han gör de. jag har aldrig räckt till, jag gör fel val, jag klär mig inte rätt, jag har fel hobby, jag måste lära mig stå på mig osv. men sanningen är att han känner inte mig! han har ingen som helst aning om vem jag är och vad jag känner. detta p g a att han aldrig har gjort sig ansträningen att lära känna mig. så nu har jag fått nog. nu äre slut. han har sin nya familj, eftrsom jag aldrig verkar bli bra eller "fin" nog åt honom. jag är inte han och jag kommer aldrig vara de.
jag trodde aldrig att de som skulle rädda mig var att kapa banden med en av de personerna i världen som ska älska dig oavsett. för de verkar ju inte gälla min iaf...men nu äre slut. jag tänker inte ta något mer. antingen så finns du där för mig jämt eller inte alls. och förresten så har de tåget redan lämnat perrongen.
jag tror inte de är många av er där ute som vill veta min livshistoria, och de är inte många av er som jag vill ska höra den heller....så därför tänker jag prata om en specifik sak och mer känslan av den än vad de faktiskt är. tolka de hur du vill men jag hoppas du finner de intressant :)
jag har under hela mitt liv alltid haft tanken av att de är inte så farligt, de är helt normalt, alla har de så här! men så är de inte. nu på senaste tiden då jag verkligen känner att jag börjar finna mig själv och vem jag är, märker jag hur fel de är. alla har de inte så, de är inte rättvist och JAG FÅR VARA ARG! jag får hata de, jag får känna de som jag alltid stängt in. allt de här har kommit p g a att jag äntligen tillåtit mig själv att börja känna. det är inget jag pratar om, de är inget som du vet och de är inget som du någonsin skulle se...
jag kan inte ens börja räkna upp alla saker i mitt liv som gör mig glad just nu! jag har nog aldrig mått så bra av saker som jag samtidigt mår dåligt av. då ska jag snabbt tillägga att jag bara mår dåligt av en sak atm, som kommer här längre ner. jag är så tacksam för alla i mitt liv som stödjer mig! jag vet att mina val i livet inte är de som anses mest respektabla. jag ska inte behöva bli läkare bara för att jag kan och min familj vill. jag ska inte behöva sitta och lyssna på att jag har förstört mitt liv och att jag aldrig kommer lyckas med något. för de kommer jag! vänta och se. den dagen jag står där med allt jag bara kunnat drömma om i handen står du inte vid min sida!
nu tlll de jobbiga. ni som inte känner mig vet inte hur mina familjerelationer ser ut, och varför skulle du? men iaf. jag och min pappa har aldrig direkt haft en relation. och jag tror aldrig jag har hört jag älskar dig från honom, och just nu så tror jag nog inte ens att han gör de. jag har aldrig räckt till, jag gör fel val, jag klär mig inte rätt, jag har fel hobby, jag måste lära mig stå på mig osv. men sanningen är att han känner inte mig! han har ingen som helst aning om vem jag är och vad jag känner. detta p g a att han aldrig har gjort sig ansträningen att lära känna mig. så nu har jag fått nog. nu äre slut. han har sin nya familj, eftrsom jag aldrig verkar bli bra eller "fin" nog åt honom. jag är inte han och jag kommer aldrig vara de.
jag trodde aldrig att de som skulle rädda mig var att kapa banden med en av de personerna i världen som ska älska dig oavsett. för de verkar ju inte gälla min iaf...men nu äre slut. jag tänker inte ta något mer. antingen så finns du där för mig jämt eller inte alls. och förresten så har de tåget redan lämnat perrongen.
kommentarer
Trackback
